Dialekter är de regionala varianterna av ett språk, och i Sverige delas de traditionellt in i sex dialektområden: sydsvenska mål, götamål, sveamål, norrländska mål, gotländska mål och östsvenska mål. Inom varje område finns i sin tur många lokala dialekter, ibland så lokala att de bara gäller en enda socken.
Ett exakt antal svenska dialekter går därför inte att ange. Institutet för språk och folkminnen (Isof) förklarar att det inte finns några tydliga gränser för var en dialekt börjar och en annan slutar. Här går vi igenom områdena, hur de låter, typiska dialektord och var du kan lyssna på inspelningar.
Vad är en dialekt?
En dialekt är en språklig variant med geografisk prägel. Hur du pratar påverkas av var du är född, var dina föräldrar kommer ifrån och var du bor. Svenska dialekter omfattar dels de traditionella dialekterna som utvecklats ur fornöstnordiskan och talas i Sverige och Finland, dels de moderna dialektfärgade varianterna av standardspråket.
De traditionella dialekterna kallas också folkmål, landsmål, bygdemål eller sockenmål. Språkvetare brukar skilja på fyra nivåer:
- Lokal dialekt, det genuina målet på en ort.
- Utjämnad dialekt, där de mest särpräglade dragen har slipats bort.
- Regionalt standardspråk, till exempel skånskfärgad eller göteborgsk rikssvenska.
- Neutralt standardspråk, alltså rikssvenska utan tydlig hemort.
Det som många i dagligt tal kallar “dialekt” är oftast nivå tre. Någon som säger att hen pratar skånska eller gotländska talar med andra ord sällan ett genuint bygdemål, utan en regional variant av svenskan.
Vilka är de sex dialektområdena i Sverige?
Indelningen bygger på gemensamma drag i grammatik, uttal och ordförråd. Gränserna är inte skarpa och kartan har mest en pedagogisk funktion, men den ger en bra överblick.
| Dialektområde | Talas främst i | Typiskt drag |
|---|---|---|
| Sydsvenska mål | Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland | R uttalas långt bak i munnen |
| Götamål | Västergötland, Dalsland, norra Småland, norra Halland, sydvästra Östergötland, Värmland | ”Tjockt” l i ord som flicka och blåsa |
| Sveamål | Stockholm, Uppland, Gästrikland, södra Hälsingland, Dalarna, östra Västmanland, norra och östra Södermanland | Ä blir gärna e, säkert blir sekert |
| Norrländska mål | Norra Hälsingland, Medelpad, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland | Han bit (biter) och han spring (springer) |
| Gotländska mål | Gotland och Fårö | E inuti ord blir ei, skrev blir skreiv |
| Östsvenska mål | Svensktalande bygder i Finland och Estland | Båda ljuden i dj, gj och lj hörs i djur och ljus |
Sydsvenska mål
Hit hör skånska, blekingska och sydsmåländska. Sydsvenska mål delar mycket med danskan, eftersom Skåne, Blekinge och Halland tidigare tillhörde Danmark. Typiska dialektord är grina (skratta), hialös (otålig), rälig (ful, otäck) och mög (smuts, något dåligt). Fler exempel finns i vår lista över skånska uttryck och vad de betyder.
Götamål
Götamålen täcker västra Sverige med Göteborg, men också Värmland, som intar en särställning. Här säger man rotabagge om kålrot, möe om mycket och änna i betydelsen liksom. I Göteborg används gôr- som förstärkning, som i gôrbra.
Sveamål
Sveamålen är grunden för det mesta av rikssvenskan, eftersom standardspråket främst vuxit fram ur dialekterna kring Stockholmsregionen. Hit räknas också dalmålen. Ord som träligt (tråkigt), glana (titta) och flia (tina, smälta) hör hemma i området. Särpräglade mål som älvdalska, som många räknar som ett eget språk, finns också i Dalarna.
Norrländska mål
Norrländska är egentligen många olika dialekter, och norrländska mål räknas från norra Hälsingland ända upp till Norrbotten. Målen i Västerbotten och Norrbotten är både mer konservativa och mer nyskapande än de sydligare och har bland annat bevarat gamla kasusformer. Typiska ord är nalta (lite grann), hurven (smått frusen) och pärer (potatis).
Gotländska mål
Gutniskan, som talas på Gotland, härstammar inte från fornsvenskan utan från forngutniskan. Den räknas ändå till de svenska dialekterna eftersom Gotland är en del av Sverige. Gotländska mål har ord som sork (pojke), pinnsvin (igelkott) och otendag (eftermiddagsfika).
Östsvenska mål
Östsvenska mål är svenskan som talas på andra sidan Östersjön, i Finland och tidigare i Estland. De finlandssvenska dialekterna delas i sin tur in i österbottniska, åländska, åboländska och nyländska. Dialekten i Närpes brukar nämnas som den som ligger längst från standardspråket. Typiska finlandssvenska ord är kiva (kul, trevlig), eftis (fritids) och örfil (kanelbulle).
Vad är skillnaden på dialekt, rikssvenska och standardsvenska?
Rikssvenska är den vanligaste termen för det standardspråk som används av de flesta svenskar. I Finland kallas motsvarande standardspråk högsvenska. Skillnaderna mellan finlandssvenskt och rikssvenskt standardspråk är små och gäller mest ordförråd och uttal.
Gränsen mellan dialekt och språk är inte bara språklig. Norska och svenska förstår varandra i hög grad men räknas som olika språk, medan vissa svenska dialekter som talas i Klövsjö, Orsa, Burträsk eller Närpes kan vara nästan obegripliga för andra svenskar och ändå räknas som dialekter. Ingen dialekt har fått officiell status i Sverige, trots att landet har skrivit under Minoritetsspråkskonventionen.
Försvinner dialekterna?
Svaret är både ja och nej. De ursprungliga folkmålen har försvagats, bland annat av dialektfientliga attityder i skolan från 1800-talet fram till slutet av 1900-talet. Kortare restider, internet och mobiltelefoni har dessutom slätat ut skillnaderna.
Samtidigt tyder forskningen på att dialekter blir viktigare för identiteten i en globaliserad värld. Enligt Språkkonsulterna påverkar geografin dialektanvändningen mest, men kön och livsstil spelar också in. Flickor som vill plugga vidare och flytta från orten talar ofta mindre dialekt än pojkar som går ett yrkesprogram och vill bo kvar efter skolan. Medierna har också höjt dialekternas status: förr var dialekt otänkbar i radio och tv, i dag hörs skånsk rap och gotländska hallåor.
Många svenskar växlar mellan varianterna. De pratar dialekt hemma och på släktkalaset, men standardsvenska på banken och anställningsintervjun.
Var kan du lyssna på och lära dig dialekter?
- Isof har hundratals dialektinspelningar från olika delar av landet, kunskapsbanker och webbutställningar om dialekter inom svenskan samt ett dialektkviss.
- Dialektkartan från Isof låter dig klicka på en plats och lyssna på hur folk pratade där. Inspelningarna gjordes mellan 1935 och 1970.
- SweDia är ett forskningsprojekt som har spelat in 100 olika dialekter med fyra talare per ort: äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
- UR Play har korta program om skånska, göteborgska, norrländska, älvdalska, gotländska och östsvenska mål.
Vill du se hur dialekter lever vidare i vardagen finns kurser också. Malungs folkhögskola har till exempel startat en nybörjarkurs i malungsmål.
Bakgrund: dialektforskningen i Sverige
Intresset för svenska dialekter är gammalt. Redan på 1600-talet fick landets antikvarier i uppdrag att göra förteckningar över dialektord. År 1867 gav Johan Ernst Rietz ut Svenskt dialektlexikon, som fortfarande är den enda heltäckande ordboken över svenska dialekter. Isof ger ut tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv, som grundades 1878 och kommer ut med ett nummer per år.
Dialektord som lever kvar i slangen
Gamla dialektord dyker ibland upp i ny form. Ett exempel är gitta, som gick från dialekt till ortenslang, och ett annat är skällsordet tönt, som har ett dialektalt ursprung.
Vanliga missförstånd om dialekter
- “Rikssvenska är ingen dialekt.” Rikssvenskan har själv vuxit fram ur dialekter och har regionala varianter.
- “Skånska och gotländska är egna dialektområden.” De är regionala varianter inom sydsvenska respektive gotländska mål, och det skånska många hör är oftast regionalt standardspråk.
- “Finsk brytning är finlandssvenska.” Svenska talad av finskspråkiga ska inte förväxlas med finlandssvenska, som är modersmål för en del av befolkningen i Finland.


